Provat från producenten Quinta do Vale Meão

Utvecklat med lätt dammighet mot det jordiga. Det är rödbetor, lakrits och örter i den föredömligt torra smaken. Ett charmigt vardagsvin utan större finess.

Rejält, lite rustikt och kantigt med härligt motvalls struktur. Tanninerna är knappast nedslipade men hålla schack av rik mörk frukt. Vinet är torrt och piggt med antydan till ålderdom genom läder och kanderad frukt. Gott och okonstlat till grillen eller som smuttevin dagen efter grillen. Nu ser vi fram emot producentens tyngre pjäser.

En hyfsat stram upplevelse som adderas ett uns fjäsk genom ekfatslagring. Björnbär, blåbär, plommon, jord, kokos och vanilj för initialt tankarna mot Bordeaux. Utvecklingen har dock inte bidragit med någon form av animalitet. Ett drickfärdigt vin med mjuka tanniner som vi inte känner vinner på ytterligare lagring.

Färgen är klar, ungdomligt tät och blårödlila. Doften är sammansatt och elegant återhållsam (kräver rejäl luftning). Vidare är doften blåfruktig och lite floral med inslag av ek och granit. Man kan även ana en cigarrlåda av cederträ. I munnen är vinet ganska fylligt men elegant och mineraliskt. Frukten ligger inbäddad i en perfekt avvägd (återhållsam) ek, och längden vittnar om koncentration och bra syror. I avslutet finns lite russintoner som vittnar om portvinsläktskapet. På det hela taget ett vin i gammal traditionell stil (som vi är svaga för) som andas kvalitet långt utöver den blygsamma prislappen. Vinet är ruskigt gott nu men vi lägger några flaskor i källaren i tron om att ytterligare lite utveckling, avrundning och integration kan göra gott. Potentialen för det finns.