Senast provat från producenten Cottanera

Rejält mineralig smak med härligt solmogen men sval frukt. Syran är balanserad, absolut inte intensiv men ändå ”good enough” även för oss syrafantaster. Vinet upplevs elegant, varken överdådigt eller burdust, samtidigt fint koncentrerat och nyansrikt. Inte stort men väldigt gott. Klarar flera år till i källaren.

Mörk, blåröd färg. Doften är fint mörkbärig med snyggt invävda ekfatstoner. Knappast bombastiskt utan snarare finstämt och elegant. Frukten är solmogen men ändå fräsch och drar åt söta körsbär och hallon. Ett lager av violblommighet och vulkanisk mineral gör sniffet verkligt intressant. I munnen får vi ett på alla sätt balanserat vin med fantastisk drickvänlighet. Syrorna och tanninerna är fortfarande höga men besvärar knappast. Frukten är djup och bärig och ekfaten snyggt integrerade. Vinet lyckas med konsten att vara rikt och fullpumpat och samtidigt skirt och komplext. Det här är på alla sätt ett riktigt gott och välstrukturerat vin. Ska man gnälla på något är det väl att det kanske är lite väl snyggt och polerat i kanten vilket gör det en gnutta opersonligt.

Färgen är ljust gulgrön och skvallrar om ungdomlighet vilket bekräftas i sniffet som är citron- och mandarindominerat med fina inslag av lime, krusbär, honungsmelon samt en lätt antydan till stenig mineral. Smaken är pigg och fräsch med superprimära nyanser av citronsorbet, krusbärscurd, en avlägsen örtighet och en lätt, elegant mineralton. I all sin friskhet är smakerna snyggt krämiga och runda. Helhetsmässigt är detta ett finstämt, välstrukturerat och balanserat (och nära nog stort) vin med tillräcklig substans att klara en bättre torskrygg med knaperstekt bacon, eller varför inte ett par års lagring? Den lilla knutenhet vi upplever just nu borde nämligen kunna öppnas upp genom ett par år i källaren (men klarar vinet verkligen tio år på rygg som importören anger?) Hur som helst är det gott att dricka redan nu även om den petige kanske upplever det lite väl puttenuttigt för stunden.