Senast provat av vinet Brouilly La Croix des Rameaux

Kraftfull, mörkröd färg. Stor, mullig, fruktig doft. Saftig, mineralisk smak med hallon, blåbär och jordgubbar samt viss animalitet, främst kött. När tempen går upp möts vi av värmande alkohol, lite bränt och småkokt. Det stör lite men allt annat i vinet är så pass gott att vi bortser från det.

Nyligen provad och i behov av en second opinion. Kanske en vitalare flaska än den förra då vi får en lite fräschare och något svalare upplevelse. Procenten märks dock av så klart och frukt och mineral tillåts inte riktigt skina igenom det lite tunga och brända. Klart njutbart trots allt med tydliga vibbar av adressen. Förmodligen inget för källaren. Sista skvätten kapsejsar ganska rejält efter att ha luftat i flaskan över natten.

Njaeeh. Det är nog första gången ett Lapalu-vin inte övertygar. Det är för obalanserat i och med den höga alkoholen som verkligen märks av. De friska och läskande saker vi brukar få i glaset lyser med sin frånvaro och istället dominerar närmande Amaroneliknande aromer som romrussin. Inte kul.

Körsbärsröd färg. Stenigt och rostigt på näsan med bär, kryddor och naturligt lantliga toner. Smaken är lätt men med tyngd och struktur. Bärigt, dassigt och järnspikigt. Violgodis och hallonbåtar med bidrar med livligt bus. Ruskigt gott och välgjort med struktur nog för långlagring. Fantastiskt klunkigt redan nu dock.

Inte mycket som hänt under de första tre åren. Det är hallon och asfalt och precis så fruktpackat och generöst gott som vi är vana vid.

Lite mer rejäl och generöst fyllig än vad vi är vana vid från producenten och regionen. Verkligen gott om man är ute efter lite stöddigare Bojo där kraft och stor frukt går före elegans och transparens. Anslaget är kryddigt och lite fatigt med mörk frukt och lätt örtighet. Trots viss tyngd är vinet mjukt och friskt och sitter som en smäck till Camemberten. Ett mycket stabilt även om andra årgångar har känts lite mer spännande och finessrika.

Sanslöst bra gamay där graniten talar till oss, bara lätt filtrerat genom mosade röda bär, syrligt violgodis och rostiga spikar. Parfymen som når näsa och gom påminner om granndruvan i norr men det sammanlagda uttrycket är tydligt vad gäller ursprung och handlag. Låt oss se till att det alltid finns ett gäng drickfärdig Lapalu i källaren.

Vi möts direkt av en riktigt mineralstenig upplevelse som tätt därpå övergår i syrliga, mörka körsbär och en lätt nyans av läder. Strukturen är riktigt stabil med fin syra och bra tanniner som backar upp. Balansen är total och är man en sucker för bra Gamay springer man givetvis och köper en låda av det här. Supergott redan nu men kommer garanterat att utvecklas positivt under lång tid i en bra källare.