Provat från regionen Abruzzerna

Fräsch, fruktig och pigg smak med nyanser av apelsin, gula krusbär, honung och jäst (när bottensatsen kickar in). Texturmässigt lite fet, mycket frisk och småbubblig. Mycket gott, uppfriskande och välgjort i all enkelhet.

Körsbärsbärigt med fat, torkade örter och lakrits. Småsträvt med balanserad syra i småfyllig, rustik stil. Det är solmoget och bra koncentrerat men klart med balans och finess. Det här tyckte vi mycket om och tvekar inte på att lägga några flaskor i källaren. Kan bli ännu bättre med lite tid på rygg, trots redan ansenlig ålder.

Kraftfull smak med lätt bubblighet och pigga syror. Kryddigt, blommigt, mineraliskt och djupt gulfruktigt. Bra längd och fin fräschör. Busigt med avsaknad av elegans.

Ett otroligt innehållslöst vin som dessutom (eller på grund av det) känns småbeskt och orent. Lätta, lätta nyanser av gul melon, päron och örter mot en syra som ändå får sägas hålla måttet. Det här vinet passerar snabbt förbi.

Ömsom lite stöddig, ömsom lite inställsam. För jäkla gott med söt frukt varvat med en kärvhet som stramar upp bygget. En tydlig malolaktisk känsla och pang på rödbetan-frukt. Kryddig och josig. Det här dricker vi gärna mera av. Mycket mera.

Kraftfull och kryddig med bruna, mustiga nyanser på näsan. Tungt blommig och örtig och packad med mogen frukt. Smaken är något nättare, fylld av syra, tanniner, rökt kött, solmogen mörk frukt och krossade stenar. Helt torrt trots solvarm frukt i massor. Det här var ett oväntat välstrukturerat vin på gränsen till för ungt. Ändå helt öppet smakmässigt så det skadar verkligen inte att dricka redan nu. Mycket. Mycket. Bra.

Jäst och lagrat på betong. Buteljerat utan filtrering. Naturligt och gott. Närmast Bordeaux-näsa med stall och mörk frukt. Markerad syra drar upp mungiporna. Riktigt häftigt rent ut sagt.

Rosé på montepulciano heter alltså cerasuolo. Då har vi fyllt på med för oss ny kunskap. Och vilken rosé sen. Det är jordgubbar och torkade gojibär. Blodapelsin och mineral. Inte alls den funk som förhandsrapporterna vittnat om. Men det kan säkert vara stor flaskvariation. Jäst och lagrat på amforor av terrakotta. Naturligt och traditionellt. Oerhört livsbejakande.

Pecorino heter druvan. Abruzzo är området. En härlig kombo av mogna päron, valnötter och mineral möter våra sinnen. En viss pepprig örtighet anländer med lite tid i glaset. Vinet är åt det mäktiga hållet (tänk verdicchio) men utan att tippa över i smör. Syrorna har rejält bett av citron och vinet känns ungdomligt piggt. Kanske rentav borde fått ligga något år för att rundas av lite.

Ett otroligt gott och intressant vin, inte helt olikt bättre Furmint eller kanske snarare Verdicchio. Gul frukt, nötighet och mineral inlindat i fin syra och småfet textur. En lätt smörighet anas liksom skira toner av basilika och ramslök. Inga sensationer av ekfaten vilket känns självklart då frukten är mycket stark på egen hand. Komplext och lättillgängligt på samma gång.

Doften är till en början riktigt obehaglig med musskit och medicinalörter. Detta luftas bort (bäst andra dagen) och släpper fram mildare örter, mörka bär och stenig grusväg. Blommiga övertoner och flyktig parfym adderar djup och komplexitet. I munnen uppträder vinet hyfsat mjukt med en kraftfull fruktighet som aldrig blir söt. Bra drag i syrorna som förlänger den koncentrerade smaken. Ofitrerat, oekat, naturligt gott.

Röd färg. Bärig, varm, nästan kokt doft med viss utveckling och en något obestämbar animalisk nyans. Inslag av vitpeppar, vanilj, moreller och viol. Kryddig, varm smak med viss strävhet och inslag av körsbär, vanilj och viol. Lätt restsötma i eftersmaken. Vinet är enkelt men hyfsat felfritt så när som på en alltför överdimensionerad ekbehandling. Vad vill man dölja? Ändå gott och smakrikt och fyller sin funktion både i kocken och i köttgrytan.