Torsdag den 27 juli 2017

Vinets utseende skvallrar om oxidation och ålder. Doften ger oss kanderad frukt och dito nötter. Nästan Madeira-näsa. Smaken är både pigg och simmigt söt; äpplen och citrus i sirap. Sötman är alltså rejält tilltagen men så också den balanserade syran. Det är gott och komplext och Loire-typiskt. Och klart moget.

Fortsatt ett imponerande vin med mycket av det som gör att vi återkommer till Piemonte och Nebbiolo. Blålila, torkad frukt med ros- och violblommighet slår emot oss redan när vi bevittnar den tegelröda färgen. Till näsan adderas läder, tjära, kryddnejlika och mandelmassa. Intrycken skiftar likt en kameleont i regnskogen med luftning. Otroligt komplext och njutbart och såklart svårt att inte smaka. I munnen ett småsträvt, tydligt utvecklat vin med fräschör genom syror och vital frukt. En del har hänt sedan vi senast provade vinet för snart två år sedan; den petige anmärker på en lätt teighet och tannintorrhet, den givmilde påminner om nyansrikedom och djup. För investerad peng är detta ett toppenvin med balans, typicitet och lager på lager av intryck. Populisten skulle kanske kalla vinet för en mini-Barbaresco. Vi skulle inte säga emot.

Saffransstinna fisksoppan puttrar på spisen. Då drar vi esset ur rockärmen. Det mesta är sagt om vinet och vi har druckit det nyligen. För kontexts skull kan nämnas att vi på plats i Tokaj i mitten av 00-talet köpte en låda av årgång 2003. Därav det kära återseendet. Jämförelsevis kan sägas att 2011 känns mindre boken i stilen. Mer citruspastill. Men vi känner igen arraktonerna och den fenomenala smakrikedomen. Kul att bolis får in vinet i en sådan perfekt utvecklingsfas. Vinet kan säkert bli ännu mer intressant med ytterligare lagring men vi har svårt att tro att det kan bli godare än så här.