Senast provat från producenten Cascina Disa - Elio Sandri

Utsökt pizzavin. Åren på hyllan har gjort mirakel.

Sandris Dolcetto har det där extra lagret av osötad fruktkompott som vi alltid faller för. Även en tydlig malolaktisk smak av youghurt visar upp sig. Lägg till en ståltank som smakar ståltank och vi hjular ikapp med den hemsnickrade pizzan.

Barolo av den rustika skolan. Tjära, mörk choklad och mineral initialt; målarlåda, rönnbär och muskotnöt med lite tid. Nypon och apelsinskal markerar närvaro och påminner om vilken adress vi besöker. Alkohol (14,5%) och ek hanteras precis så snyggt som man kan förvänta sig. Det är påtagligt sötsyrligbittert med rejält bett i tanninerna och säkert 10 år före sin kulmen, men med lite tålamod i karaffen klart njutbart nu.

Precis lagom oinställsam. Syrlig frukt möter oregano. Ett pizzavin i dess mest positiva bemärkelse.

En jättefin Dolcetto med pigg mörk frukt och jordiga örter. Slinker ner väääldigt lätt.

Favoriten av det vi har druckit ur producentens portfölj. Omedelbart gott, läskande och generöst. I nästa andetag starkt strukturerat med koncentration, syra och tanniner. Ingen kan ogilla det här vinet med sin sköna mix av blåbär, viol, björnbär, köttighet, rostighet och färska örter. Lent och friskt och otroligt gott.

En rivig och ganska kraftfull dolcetto med viss utveckling. Frukten är fortfarande pigg men börjar mjukna och byta skepnad. Läder och tobak bidrar till mognad men tanninerna är fortfarande stabila så det är verkligen ingen brådska. Mörka, småbittra bär, dammig grusväg, torkade örter, svarta oliver och mörk choklad. Nyanserat, gott, stabilt hantverk. Något av en oslipad diamant.

Fin aromatik här med körsbär i grädde, rosor och violer, tjärpastiller, aska och läder. Fortfarande sträv och frisk nog att vilja rundas av ytterligare men onekligen god redan nu. Varken bombastiskt eller robust, snarare skirt och transparent. Slår inte knock full ut med visst är det gott och nyanserat till sista droppe.

Äntligen! Med tålamod har vinet rundats av på ett behagligt sätt. Borta är de slånbärskartiga tanninerna och istället får vi njuta mogen röd frukt. Ett stort lyft från tidigare provade flaskor.

Härligt blåfruktig, lite örtig, och mycket italiensk i karaktären. Formligen skriker efter en napolitansk pizza.

Härligt tjurig och kärv med sura, mörka bär, våta stenar, färska örter och aska. Fina tanniner och friska syror bär upp. Gott och lite lagom komplext/enkelt.

En doftexplosion av körsbär, ädelträ, orientaliska kryddor, parfymer och blomsterkvastar. Tät och fokuserad smak, alldeles lagom mjuk och drickvänlig. Underbart gott nu men kan såklart ligga längre.

Mintfräsch smak med rik, mörk bärighet genom körsbär och plommon. Här finns parfymerade och blommiga toner invävda samt lite örtbeska och någon slags svärta, kanske tobak. Helhetsupplevelsen är dock fruktsöt och lättdrucken även om vinet är kruttorrt. Otroligt gott och välgjort med fingerspitz vad gäller balans och finess. Drick eller spara, även om vi nog lutar åt drick.

Lätt och fin i klunkig stil om man inte räds det brettiga anslaget. Annars allt vad som förväntas av kvalitativ dolcetto; grus, mörka bär, smånafsiga tanniner, alla tänkbara köttgryteörter och lingonsyrlig syra. Och som sagt: en rejäl stallton (som delvis luftar loss). Kul, gott, välgjort, personligt, egensinnigt, fokuserande och engagerande.

Ett vin som aldrig riktigt har lyft för oss. Lite ofokuserat och spretigt utan riktning. Bärigt, saftigt och ganska lätt i stilen med markerade tanniner. Stenig känsla i eftersmaken med torkade örter och lätt, lätt rosenblom. Frukten upplevs något stum. Någonstans finns en ursprungskänsla som vi uppskattar men annars är detta bara ett ok, ganska enkelt vin.

Vi gillar verkligen när dolcetto uttrycker sig så här lättsamt och omedelbart. Det är initialt lite stall som vädrar bort; sedan blir det röda körsbär och asfalt med lite sälta av typ lakritsrot. Det finns smågrusiga tanniner som säkert borgar för lagring några år; men vinet rinner lätt och friskt nu.

Vi blir inte riktigt kloka på det här vinet. Är det gott eller inte? Vi enas om att det saknar ursprugstypicitet och att det var bättre som ungt, utan någon lagring alls (även om vi då förespråkade lagring). Smaken är i alla fall fruktig med god tanninstruktur och bra syror. Vi hittar körsbär, blåbär och andra lite kärvare bär samt en lätt stallton och mald mandel. Inte producentens mest minnesvärda vin men fyller en funktion till de grillade korvarna.

Lätt, tegelröd färg. Komplex, sammansatt näsa med nypon, rosor, tjära och målarlåda. Precis det man önskar uppleva i sin Barolo alltså. Smaken är frisk och småsträv och hyfsat tillgänglig redan nu även om ytterligare lagring såklart inte är några problem. Det här är bara så outstanding gott att man storknar. Alkohol i fullständig balans och de tanniner som möjligen kan upplevas lite tuffa rundas av fint med mozarellapizzan. Storslaget.

Rejält mörkbärig smak med köttiga undertoner och blommiga övertoner. Körsbär såklart, uppbackat av lätt örtighet och sötlakrits på en grund av mineralisk stenighet. Munkänslan är tudelad: dels upplevs vinet kantigt och ungdomligt småsträvt, dels känns det saftigt och juiceigt. Ett par år på rygg skulle nog vara på sin plats tror vi men för den som inte räds lite tuffare doningar dricks vinet väl redan nu. Eftersmaken är energisk och ihärdig med en lätt värme som vi också anar lugnar ner sig efter några års lagring. Mycket gott trots allt gnäll men visst föredrar vi producentens Dolcetto framför detta.

Seriös druvjuice, kanske det bästa vi har provat av druvan, med lager på lager av mörka och röda, solmogna bär, mjuk örtighet, kryddighet och syrliga apelsinsyror. Alltihop förpackat i en drickvänlig, saftig stil utan alltför tungkrullande tanniner. En rejäl stallighet smyger sig skamset bort med luftning och släpper fram den härliga körsbärsfrukten. Storartat och framförallt förföriskt gott.